Att skaffa bebis är onekligen en tidskrävande hobby. Så pass att det verkligen går att fråga sig om det var en genomtänkt idé att återuppta bloggandet i samband med detta. Det har gått en tid sedan senaste inlägget och mycket har hänt: att åka till BVC börjar kännas vant, bebisen har levlat upp gällande blöjstorlek, månadskalaset är avklarat, jag har formellt blivit pappa (vilket inte innefattar varken blommor eller bin utan blanketter på ett kommunkontor) och namnet är nästan spikat.
Det där med namn är lurigt för det är så stort; lilla bebisen ska leva med det varje dag. Och som om inte det vore nog ska den leva med det när den varken är liten eller bebis länge och det ska även andra runtomkring. Nu vet vi ju inget om framtiden men säg att bebisen kommer få barnbarn och att de flesta i alla fall minns namnen på sina föräldrars föräldrar. Det skulle göra att namnet vi bestämmer idag kommer leva vidare i åtminstone någonstans runt 150 år (mer om barnet blir mänsklighetsräddande vetenskapare och/eller världskrigsstartande diktator). Inte många av ens beslut lever kvar så länge.
För att välja ett namn behöver många frågor besvaras. Ska namnet rymmas i ASCII? Ska vi göra det omvända och använda hela Unicode? Bör det låta bra på engelska? Tyska? Ska det vara könsneutralt? Ett släktnamn? Själv har jag förslagit Alice och Bob som namn på våra barn eftersom det vore kul om de håller kontakten (Obs! Nördskämt). Trots det var vi båda inne på ett namn på T och då slog Lina slag i saken och köpte en bokstavskopp. Nu känns inte just det namnet lika aktuellt men koppen är kvar.
Så av rent praktiska skäl får det helt enkelt bli något på T nu.