Morgonbussen ut ur bebisbubblan

Nu har det blivit dags för en ny etapp i livet med bebis, nämligen att inte vara med den hela tiden. Förra veckan var det dags att börja jobba igen.

Första veckan blev det bara två arbetsdagar, så det var onekligen en lite mjuk start. Men en hel arbetsdag är ändå mycket längre än den tid jag varit borta från Lilla T de första tre månaderna, vilket rört sig om max någon timme i stöten.

Jag hade föreställt mig att det skulle vara konstigt — och det var det. Huvudet var väldigt inställt på bebishandhavande och helt plötsligt skulle jag lägga det åt sidan och tänka på något helt annat. Det är svårt att säga om jag mest kände mig som en förälder som lajvade kontorsarbete eller en kontorsarbetare som lajvade förälder.

Som om det konstiga inte vore nog fanns det fler blommor i känslobuketten. Först och främst saknade jag Lilla T så in i tiotusan. Det är konstigt att kunna sakna någon så mycket efter att bara ha varit borta en liten stund. Sen kände jag mig som en svikare som lämnade Lina med allt jobb och ansvar. Fortsättningen på det blev att jag också oroade mig att något skulle hända just då. Nu tror jag mig inte ha någon särskild kunskap att bidra med i händelse av händelse, men ett första steg är ju att vara där. Allt detta gjorde att jag också hade lite dåligt samvete gentemot jobbet eftersom jag inte var lika fokuserad som jag brukade vara. Jag tyckte även lite synd om mig själv som behövde slita mig ifrån Lilla T och vara bebislös så länge. Allt detta toppade jag med en liten känsla av att vara överflödig eftersom allt naturligtvis gick lika bra när jag inte var hemma som när jag var det.

Ska jag vara helt ärlig fanns det i teorin saker som lockade lite också. Att läsa tidningen i lugn och ro under pendlingstiden, till exempel. Att pendling i Stockholm inte är speciellt harmoniskt hade jag tydligen helt glömt bort. I praktiken blir det väldigt lite tidning och väldigt mycket att stå som packade sillar och försöka undvika att trampa medresenärer på fötterna, samt få ont av medresenärer som misslyckas med detsamma.

Bland det som även i praktiken var skönt kan nämnas att återse gamla kollegor, använda andra delar av hjärnan igen och sen det här med mellanprio. I bebisbubblan har saker haft två prionivåer. Det kan vara akut: trösta skrikande bebis, söva trött bebis för att undvika osövbar övertrött bebis, mata hungrig bebis, lägga upp bilder på sociala medier och så vidare. Eller så är det icke-akut och skjuts månadsvis framåt. Typexempel är allt som har med statliga blanketter att göra. På jobbet finns tidshorisonter som idag och till nästa vecka. Det går att klämma in en kaffe från det att något som behöver göras uppstår till att det måste vara klart.

Allt som allt saknar jag att vara hemma på heltid, men samtidigt är förändringen ofrånkomlig så nu får jag helt enkelt passa på att mysa extra mycket de dagar jag är hemma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *