Idag fyllde Lilla T två månader. Den stora dagen till trots blev det faktiskt ingen tårta eller ens en liten bakelse. Det blev det däremot i helgen när ICA fyllde hundra år och bjöd på princesstårta.

Jag och Lilla T äter tårta

En smått svindlande tanke som slog mig är att Lilla T (vid den tiden bara T) en gång i en avlägsen framtid kanske kommer ta sin rullator och knata iväg till ICA:s tvåhundraårsjubileum på jakt efter en mumsbit klädd i grön marsipan.

Om vi ska tro på en artikel i SvD från 2012 är det inte helt osannolikt. Den säger nämligen att varannan nyfödd i Sverige förväntas bli minst 104 år gammal. Det är lite galet. Så långt från T:s födelse är år 2121. Galet som sagt.

Riktigt hur det här går ihop med SCB:s statistik för medellivslängd (som just nu ligger på strax över 80) vet jag inte riktigt. Och jag struntar i det också. Jag hoppas Lilla T får tårta även på nästa hundraårsjubileum.

Idag fyllde Lilla T åtta veckor. Med anledning av denna stora händelse (och vårt köks avsaknad av bröd, smör och juice) startade vi dagen med frukost på vårt lokala kafé Bergis. Födelsedagsbarnet sov sig, som så ofta, igenom firandet, men alla kalasets båda gäster var nöjda och festade till det lite extra med varsin kaka till frukosten.

Än så länge är både Lina och jag hemma från våra jobb. Det känns väldigt fint att vi båda kan vara med bebisen så här mycket i början. Det är nog bra för oss alla tre. För egen del har det varit fantastiskt att kunna vara med och sett alla T:s framsteg (som att börja le) och upptäckter (som sin högerhand).

Snart måste jobberiet dock komma igång. Lina och jag pratar om att dela föräldraledigheten på så vis att vi under hela tiden skulle jobba halva veckorna var. Vi båda skulle alltså jobba halvtid och vara föräldralediga halvtid. För att det skulle fungera behövs dels ett okej från Linas jobb, dels behöver matfrågan lösas. Idag ammar T helt och för att jag skulle kunna vara hemma ensam under en hel arbetsdag skulle vi behöva lösa så att jag kan mata T. Om det går att lösa dessa frågor eller om vi får dela föräldraledigheten på ett annat sätt återstår att se.

Att skaffa bebis är onekligen en tidskrävande hobby. Så pass att det verkligen går att fråga sig om det var en genomtänkt idé att återuppta bloggandet i samband med detta. Det har gått en tid sedan senaste inlägget och mycket har hänt: att åka till BVC börjar kännas vant, bebisen har levlat upp gällande blöjstorlek, månadskalaset är avklarat, jag har formellt blivit pappa (vilket inte innefattar varken blommor eller bin utan blanketter på ett kommunkontor) och namnet är nästan spikat.

Det där med namn är lurigt för det är så stort; lilla bebisen ska leva med det varje dag. Och som om inte det vore nog ska den leva med det när den varken är liten eller bebis länge och det ska även andra runtomkring. Nu vet vi ju inget om framtiden men säg att bebisen kommer få barnbarn och att de flesta i alla fall minns namnen på sina föräldrars föräldrar. Det skulle göra att namnet vi bestämmer idag kommer leva vidare i åtminstone någonstans runt 150 år (mer om barnet blir mänsklighetsräddande vetenskapare och/eller världskrigsstartande diktator). Inte många av ens beslut lever kvar så länge.

För att välja ett namn behöver många frågor besvaras. Ska namnet rymmas i ASCII? Ska vi göra det omvända och använda hela Unicode? Bör det låta bra på engelska? Tyska? Ska det vara könsneutralt? Ett släktnamn? Själv har jag förslagit Alice och Bob som namn på våra barn eftersom det vore kul om de håller kontakten (Obs! Nördskämt). Trots det var vi båda inne på ett namn på T och då slog Lina slag i saken och köpte en bokstavskopp. Nu känns inte just det namnet lika aktuellt men koppen är kvar.

Bokstavskoppar. (Linas foto)

Så av rent praktiska skäl får det helt enkelt bli något på T nu.