Knappt två veckor innan valet lanserade Martin Borgs filmen ”Någon annan betalar”. Jag hade tänkt kommentera den då men annat kom emellan. Nu känns den inte lika aktuell längre, men jag vill ändå säga några ord om filmen (och debatten kring den).
I filmen tar Borgs (som vill titulera sig själv Slöseriombudsmannen) upp olika exempel där han anser att skattepengar används slösaktigt. Att den granskning görs är såklart bra. Men jag tror det är bra att ha några saker i bakhuvudet för få en helhetsbild och inte missa perspektiv. Först gällande vem som är avsändaren.
Filmen är ett höger-inlägg. Filmen kanske kan verka neutral och opolitisk i höger-vänster-frågan (på Hyllat beskrivs den till exempel som ”Den obekväma filmen som politiker från höger och vänster inte vill att du ska se”). Detta är mycket missvisande. Borgs har gjort filmen på uppdrag av Skattebetalarnas förening, vilket är en förening grundad av Wallenberg-familjen. Vid tiden för filmens lansering var den första kampanjen de listade på sin hemsida ”Höjd skatt för att anställa hotar ditt jobb!”, vilken beskrevs så här:
De rödgröna partierna vill höja kostnaden för unga. Hjälp oss att stoppa ungdomsskatten.
Med andra ord är det nog rätt tryggt att anta att det här gänget föredrar Team Alliansen snarare än Team Rödgröna, om jag säger så. Det i sig är naturligtvis inget problem, men frågan är om inte det har påverkat innehållet.
Det är lätt att vara efterklok. I filmen lyfts till exempel Hallandsåsen upp som slöseri. I efterhand är det såklart lätt att se att den järnvägsbiten blev oerhört dyr, men det var kanske desto svårare att förstå det i förväg. Att använda det som något slags argument för att skatterna är för höga tycker jag är lite ohederligt. Då tycker jag det är mer konstruktivt att blicka framåt och på hur kommande investeringar ska göras. Är det till exempel bra att satsa 50-60 miljarder på Förbifart Stockholm?
Det är viktigt att ställa saker i proportion till varandra. Att en kommun köper en dimmaskin för 200 000 kr som sedan inte används är naturligtvis inte bra, men samtidigt är det viktigt att inte glömma bort att de riktigt stora pengarna kanske trots allt inte finns där. Som jämförelse omfattar jobbskatteavdragen hundratals miljarder kronor. Vill vi ha mindre skolklasser, kortare vårdköer och punktligare tåg behöver vi nog titta på de stora summorna snarare än de förhållandevis små.
Det är skillnad på slöseri och slöseri. Inget slöseri är såklart bra, men de kan trots allt vara olika dåliga. I ovan nämnda kommunala affär på 200 00 kr så gick 25 % direkt tillbaka i skatt i form av moms och av resten blev troligtvis en del löner, vilka i sin tur beskattades, och så vidare. I själva verket var det alltså betydligt mindre pengar som verkligen ”försvann”. När riskkapitalister däremot slussar ut hundratals miljoner från skola, apotek och vårdcentraler till ställen som Jersey och Guernsey så är det nog däremot så mycket som verkligen ”försvinner”.
Att alla pengar inte utnyttjas optimalt behöver inte betyda att skatterna är för höga. Det största problemet som jag ser med filmen är att den verkar vilja få oss att tänka att skatterna är för hög som de är nu. Detta har dykt upp på flera ställen i debatten. I det Facebook-inlägg där Borgs lanserar filmen låter till exempel den mest gillade kommentaren så här:
Finns till och med partier som vill höja skatten så dom kan slösa mer ! Helt sjukt!!!
Att varje skattekrona inte utnyttjas optimalt betyder dock inte per automatik att skatten är för hög eller att den borde sänkas. Alla kan göra fel och ta dåliga beslut, och det kommer hända även framöver (till och med i privata företag, faktiskt). Naturligtvis kan vi sträva efter att minska onödigt slöseri, men vi kan inte tro att det ska finansiera alla satsningar som behövs. Dessutom kanske en viss form av slöseri, om det nu ska kallas så, är acceptabel. Det där med att väga kissblöjor var kanske ingen jättebra idé, till exempel. (Däremot, är den där jeepen som Borgs åker runt i verkligen det mest energisnåla färdmedlet?)
Mot slutet av filmen pratar Borgs om att skatten är den största utgiften för ”lärare, poliser och sjuksköterskor”. Valet av yrkesgrupper är spännande med tanke på att skatten med största sannolikhet även är den allra största inkomsten för dem. Jag har svårt att se hur Skattebetalarnas förenings melodi – att sänka skatterna – kan hjälpa de som får mer tillbaka i skatt än vad de betalar.
