Socialstyrelsen och bebisar är inte nödvändigtvis överens om hur sagda bebisar ska sova. Den förra säger att bebisar ska sova i egen säng och de senare kan gråta hjärtskärande när de inte får som de önskar. Och det här med egentid verkar inte finnas på den genomsnittliga bebisens önskelista.

För vår del föll sig de första nätterna naturligt. På BB fanns det helt enkelt inte så många alternativ. Vi hade två sängar och ett babynest, men sängarna gick inte att ställa ihop och det gick inte att få plats med både sig själv och babynestet i samma säng. På så sätt började vi sova i skift direkt utan att tänka så mycket på det. En var vaken och tittade till Lilla T när den andra sov. Sen byttes vi av efter ett par tre timmar.

När vi kom hem från BB fick vi visserligen plats alla tre i sängen, men då blev det ändå att vi fortsatte med skiften. Det kändes läskigt att lämna en bara några dagar gammal bebis helt ensam i stora vida världen, vilket det på något vis kändes som att vi gjorde om vi båda knoppade in. I början körde vi vidare med korta skift på bara ett par timmar, men att hacka upp sömnen så blev jobbigt. Då bytte vi till längre perioder: ett nattpass och ett förmiddagspass.

Jag körde nattpasset. Lilla T fick ligga på min mage när jag i min tur låg på soffan. För att fördriva tiden och inte minst för att hålla mig vaken behövde jag titta på tv, så jag plöjde ganska mycket tv-serier och filmer. (Jag måste dock erkänna att jag inte var så himla alert så jag har nog missat själva poängen i det mesta jag sett.) Sen väckte jag Lina så fick hon göra samma sak fast med Nyhetsmorgon. Framåt lunch var vi båda vakna igen.

Min mamma tyckte det där lät jobbigt och föreslog att vi skulle sova båda två men ställa en väckarklocka efter ett par timmar om vi tyckte det var obehagligt att somna ifrån Lilla T helt och hållet. Vi började så och ställde klockan på ganska korta intervall. Då vaknade vi till och kunna kolla så allt var bra med vår älskade bebis. Sen flyttade vi fram klockan lite och somnade om.

Vi använder faktiskt fortfarande klockan, men nu är det bara som någon slags backup. Scenariot det backar upp är dock lite oklart. Intervallen vi har nu är så långa (4,5 timme) att Lilla T alltid vaknar själv innan dess och vill äta. Men det känns ändå bra att ha klockan där en liten stund till i alla fall.

Sånär som på att det blir en hel del ätande (Lilla T verkar jobba hårt på att bli av med sitt prefix) med tillhörande nattlig vakentid, flyter nätterna på rätt bra nu. Någon gång då och då händer det ändå att magen knorrar i otakt eller att något annat står på tok så att lillknodden inte somnar i sitt neste, men däremot kan tänka sig att sova på någons mage. Då kör vi den gamla rutinen igen och jag smiter ut till vardagsrummet, sätter mig i tv-soffan och kikar på ett serieavsnitt jag inte fattar så mycket av. Ärligt talat är soffnätterna nog de mysigaste nätterna som finns.

Innan jag fick barn har jag tänkt att bebisar grejar och donar med mycket, men just att lukta har jag inte tänkt på som en av de primära aktiviteterna. Jag behövde dock bara närma mig bebislandet för att inse att många tänker annorlunda. Bebislukt är en grej.

Det började redan när jag berättade för en vän att det var en knodd på ingång. Vi hann inte mycket längre än förbi grattis och beräknat datum innan vännen avundsjukt utbrast ”åh, bebisar som luktar så gott”. Sen har det fortsatt. På den förlossningsförberedande kursen vi gick berättade föreläsaren att om bebislukt fanns att köpa (tänk Wunderbaum) skulle hen minnas göra det. Ett annat minnesvärt tillfälle var när vi gick med bebisen på stan och en främmande människa som, med egna ord, ”hamnat på fel väg i livet” kom fram och sa att bebisar (och deras mammor!) luktar så gott. Alla verkar helt sålda på bebislukten.

Jag känner den inte. Visst luktar Lilla T och visst luktar det gott. Men det gör ju mycket annat också utan att lukten är något av det första folk kommenterar. ”Kanelbullar till fikat? Åh, kanelbullar som luktar så gott.” ”Vad roligt med en tur till Skåne. Spettekaka luktar ju så gott.” ”Ska ni flytta ihop? Nämen åh vad härligt, sambos som luktar så gott.”

Dessutom luktar bebisar mycket som nog inte skulle bli storsäljare i doftgransform. Rutten navel, kräks och bajs för att nämna några dofter. Kräks som letat sig in under en dubbelhaka, gått oupptäckt och blivit liggande någon dag för att nämna en lukt som skulle kunna uppstå hos ouppmärksamma föräldrar (och alltså verkligen inte här).

Den fantastiska bebislukten som verkar trollbinda så många missar jag. Det kan bero på att jag inte har något superbra luktsinne. Eller så beror det hela på att jag är helt såld på massa annat än just lukten. Här är min topp tre-lista på gosiga bebisegenskaper:

1. Skratt och leenden. När Lilla T:s ännu lillare ansikte lyser upp stannar tiden. Helt fantastiskt är det. Ärligt talat fattar jag inte riktigt humorn (hur kan skämtet om två tomater vara mindre kul än att bara titta på en hand?), men det kan jag leva med.
2. Proportionerna. Bebisar har ju samma kroppsdelar som vuxnisar men proportionerna är helt off. Armarna räcker till exempel inte långt över huvudet. Oerhört gulligt är det alltihopa.
3. Lena håret. De har verkligen oerhört lent hår. Anmärkningsvärt lent verkligen. Att klappa det lilla håret på huvudet är oerhört jättegosigt.