Ett halvt kryddmått avokado låter kanske inte som en måltid som är mycket för världen, men för någon som aldrig ätit fast föda förut blir det onekligen en milstolpe. Lilla T fortsätter att ta sig för nya ting och vid fyra månaders ålder var det dags att börja med smaksensationer.

En smaksensation är steget innan en smakportion som är steget innan en portion som är steget innan plusmeny. Helt enkelt handlar det om att sätta i sig minimala mumsbitar av olika typer av mat och sen öka på storlekarna. Till att börja med kan det röra sig om mindre än ett kryddmått och vid sex månader en hel deciliter. (När det är dags för plusmeny har BVC ännu inte berättat.)

Här hemma blev den första sensationen avokado. Att döma av entusiasmen hos den som åt så var det i sanning en sensation. Lilla T verkar älska avokado. Eller sensationer över lag kanske. Totalt sett var detta den fjärde smaken någonsin, efter bröstmjölk, D-vitamindroppar och drickbart magsjukevaccin.

Eftersom det tagit så lång tid innan jag skrivit detta och Lilla T hunnit bli ytterligare en månad har smakerna blivit desto flera. Till de fyra tidigare kan bland annat läggas potatis, majs, Spicy Avocado Halloumi-mål på Max (en delmängd), banan, yoghurt och äppelglögg (miss i arbetet).

Den här Fars dag gav jag inte bara bort en Trisslott utan jag fick också en själv. Jag måste säga att det är en lite udda tradition det där med lotter, men så länge Jesus är okej med att firas med glittrande barrträd ska väl inte jag vara mer snarstrucken. Det här var hur som helst min första Fars dag som far.

Utöver Triss fick jag bland annat även den här tidningen om kvinnliga pionjärer.

Ska jag var lite nogräknad är inte detta den första Fars dag jag firar. Det var nämligen just denna dag förra året vi fick ett positivt resultat på ett graviditetstest. För första gången var jag inte entusiastisk över att göra ett test. Vi skulle iväg och hade lite bråttom och dessutom sa min (uppenbarligen inte helt pålitliga) intuition att testet skulle vara negativt, så jag tyckte det kändes onödigt. Men Lina stod på sig.

Nu, ett år senare, blev jag väckt av att Lina kom in med frukost och presenter i ena armen och Lilla T på den andra. Just frukost på sängen blir lite speciellt med en liten spädbebis. För det första är det svårt att få till en riktig överraskning när bebisen ser viss prestige i att bräda alla tuppar gällande morgonpigghet. Idag slog Lilla T upp ögonen rätt tidigt och var piggare än någonsin. Då gick vi två upp en stund när Lina sov lite till, sen lyckades vi sova alla tre ett slag och efter det gick Lina och Lilla T upp för att göra frukost när jag sov vidare. För det andra är det här med att äta i skift ett litet speciellt inslag i mysigheten. Själva frukosten får mindre fokus än vad den hade fått förut. Men nog var det mysigt allt.

Nu har det blivit dags för en ny etapp i livet med bebis, nämligen att inte vara med den hela tiden. Förra veckan var det dags att börja jobba igen.

Första veckan blev det bara två arbetsdagar, så det var onekligen en lite mjuk start. Men en hel arbetsdag är ändå mycket längre än den tid jag varit borta från Lilla T de första tre månaderna, vilket rört sig om max någon timme i stöten.

Jag hade föreställt mig att det skulle vara konstigt — och det var det. Huvudet var väldigt inställt på bebishandhavande och helt plötsligt skulle jag lägga det åt sidan och tänka på något helt annat. Det är svårt att säga om jag mest kände mig som en förälder som lajvade kontorsarbete eller en kontorsarbetare som lajvade förälder.

Som om det konstiga inte vore nog fanns det fler blommor i känslobuketten. Först och främst saknade jag Lilla T så in i tiotusan. Det är konstigt att kunna sakna någon så mycket efter att bara ha varit borta en liten stund. Sen kände jag mig som en svikare som lämnade Lina med allt jobb och ansvar. Fortsättningen på det blev att jag också oroade mig att något skulle hända just då. Nu tror jag mig inte ha någon särskild kunskap att bidra med i händelse av händelse, men ett första steg är ju att vara där. Allt detta gjorde att jag också hade lite dåligt samvete gentemot jobbet eftersom jag inte var lika fokuserad som jag brukade vara. Jag tyckte även lite synd om mig själv som behövde slita mig ifrån Lilla T och vara bebislös så länge. Allt detta toppade jag med en liten känsla av att vara överflödig eftersom allt naturligtvis gick lika bra när jag inte var hemma som när jag var det.

Ska jag vara helt ärlig fanns det i teorin saker som lockade lite också. Att läsa tidningen i lugn och ro under pendlingstiden, till exempel. Att pendling i Stockholm inte är speciellt harmoniskt hade jag tydligen helt glömt bort. I praktiken blir det väldigt lite tidning och väldigt mycket att stå som packade sillar och försöka undvika att trampa medresenärer på fötterna, samt få ont av medresenärer som misslyckas med detsamma.

Bland det som även i praktiken var skönt kan nämnas att återse gamla kollegor, använda andra delar av hjärnan igen och sen det här med mellanprio. I bebisbubblan har saker haft två prionivåer. Det kan vara akut: trösta skrikande bebis, söva trött bebis för att undvika osövbar övertrött bebis, mata hungrig bebis, lägga upp bilder på sociala medier och så vidare. Eller så är det icke-akut och skjuts månadsvis framåt. Typexempel är allt som har med statliga blanketter att göra. På jobbet finns tidshorisonter som idag och till nästa vecka. Det går att klämma in en kaffe från det att något som behöver göras uppstår till att det måste vara klart.

Allt som allt saknar jag att vara hemma på heltid, men samtidigt är förändringen ofrånkomlig så nu får jag helt enkelt passa på att mysa extra mycket de dagar jag är hemma.

Socialstyrelsen och bebisar är inte nödvändigtvis överens om hur sagda bebisar ska sova. Den förra säger att bebisar ska sova i egen säng och de senare kan gråta hjärtskärande när de inte får som de önskar. Och det här med egentid verkar inte finnas på den genomsnittliga bebisens önskelista.

För vår del föll sig de första nätterna naturligt. På BB fanns det helt enkelt inte så många alternativ. Vi hade två sängar och ett babynest, men sängarna gick inte att ställa ihop och det gick inte att få plats med både sig själv och babynestet i samma säng. På så sätt började vi sova i skift direkt utan att tänka så mycket på det. En var vaken och tittade till Lilla T när den andra sov. Sen byttes vi av efter ett par tre timmar.

När vi kom hem från BB fick vi visserligen plats alla tre i sängen, men då blev det ändå att vi fortsatte med skiften. Det kändes läskigt att lämna en bara några dagar gammal bebis helt ensam i stora vida världen, vilket det på något vis kändes som att vi gjorde om vi båda knoppade in. I början körde vi vidare med korta skift på bara ett par timmar, men att hacka upp sömnen så blev jobbigt. Då bytte vi till längre perioder: ett nattpass och ett förmiddagspass.

Jag körde nattpasset. Lilla T fick ligga på min mage när jag i min tur låg på soffan. För att fördriva tiden och inte minst för att hålla mig vaken behövde jag titta på tv, så jag plöjde ganska mycket tv-serier och filmer. (Jag måste dock erkänna att jag inte var så himla alert så jag har nog missat själva poängen i det mesta jag sett.) Sen väckte jag Lina så fick hon göra samma sak fast med Nyhetsmorgon. Framåt lunch var vi båda vakna igen.

Min mamma tyckte det där lät jobbigt och föreslog att vi skulle sova båda två men ställa en väckarklocka efter ett par timmar om vi tyckte det var obehagligt att somna ifrån Lilla T helt och hållet. Vi började så och ställde klockan på ganska korta intervall. Då vaknade vi till och kunna kolla så allt var bra med vår älskade bebis. Sen flyttade vi fram klockan lite och somnade om.

Vi använder faktiskt fortfarande klockan, men nu är det bara som någon slags backup. Scenariot det backar upp är dock lite oklart. Intervallen vi har nu är så långa (4,5 timme) att Lilla T alltid vaknar själv innan dess och vill äta. Men det känns ändå bra att ha klockan där en liten stund till i alla fall.

Sånär som på att det blir en hel del ätande (Lilla T verkar jobba hårt på att bli av med sitt prefix) med tillhörande nattlig vakentid, flyter nätterna på rätt bra nu. Någon gång då och då händer det ändå att magen knorrar i otakt eller att något annat står på tok så att lillknodden inte somnar i sitt neste, men däremot kan tänka sig att sova på någons mage. Då kör vi den gamla rutinen igen och jag smiter ut till vardagsrummet, sätter mig i tv-soffan och kikar på ett serieavsnitt jag inte fattar så mycket av. Ärligt talat är soffnätterna nog de mysigaste nätterna som finns.

Innan jag fick barn har jag tänkt att bebisar grejar och donar med mycket, men just att lukta har jag inte tänkt på som en av de primära aktiviteterna. Jag behövde dock bara närma mig bebislandet för att inse att många tänker annorlunda. Bebislukt är en grej.

Det började redan när jag berättade för en vän att det var en knodd på ingång. Vi hann inte mycket längre än förbi grattis och beräknat datum innan vännen avundsjukt utbrast ”åh, bebisar som luktar så gott”. Sen har det fortsatt. På den förlossningsförberedande kursen vi gick berättade föreläsaren att om bebislukt fanns att köpa (tänk Wunderbaum) skulle hen minnas göra det. Ett annat minnesvärt tillfälle var när vi gick med bebisen på stan och en främmande människa som, med egna ord, ”hamnat på fel väg i livet” kom fram och sa att bebisar (och deras mammor!) luktar så gott. Alla verkar helt sålda på bebislukten.

Jag känner den inte. Visst luktar Lilla T och visst luktar det gott. Men det gör ju mycket annat också utan att lukten är något av det första folk kommenterar. ”Kanelbullar till fikat? Åh, kanelbullar som luktar så gott.” ”Vad roligt med en tur till Skåne. Spettekaka luktar ju så gott.” ”Ska ni flytta ihop? Nämen åh vad härligt, sambos som luktar så gott.”

Dessutom luktar bebisar mycket som nog inte skulle bli storsäljare i doftgransform. Rutten navel, kräks och bajs för att nämna några dofter. Kräks som letat sig in under en dubbelhaka, gått oupptäckt och blivit liggande någon dag för att nämna en lukt som skulle kunna uppstå hos ouppmärksamma föräldrar (och alltså verkligen inte här).

Den fantastiska bebislukten som verkar trollbinda så många missar jag. Det kan bero på att jag inte har något superbra luktsinne. Eller så beror det hela på att jag är helt såld på massa annat än just lukten. Här är min topp tre-lista på gosiga bebisegenskaper:

1. Skratt och leenden. När Lilla T:s ännu lillare ansikte lyser upp stannar tiden. Helt fantastiskt är det. Ärligt talat fattar jag inte riktigt humorn (hur kan skämtet om två tomater vara mindre kul än att bara titta på en hand?), men det kan jag leva med.
2. Proportionerna. Bebisar har ju samma kroppsdelar som vuxnisar men proportionerna är helt off. Armarna räcker till exempel inte långt över huvudet. Oerhört gulligt är det alltihopa.
3. Lena håret. De har verkligen oerhört lent hår. Anmärkningsvärt lent verkligen. Att klappa det lilla håret på huvudet är oerhört jättegosigt.