Att bli förälder första gången är mycket bättre än du kan tänka dig och mycket jobbigare än du kan tänka dig. De orden skickade en kollega med mig innan jag gick på föräldraledighet. Än så länge sträcker sig mitt föräldraskap bara över knappt tre veckor men jag tror kollegan var något på spåren.

Det är absolut bättre. Inte för att jag inte trodde att det skulle bli bra och verkligen längtade, utan för att det nästan väckt en ny dimension av känslor. Jag känner så starkt för den lilla parveln att mitt oföräldriga själv aldrig hade kunnat förstå alla känslorna.

När det gäller den andra delen så kanske jobbigt är fel ord — det är ju verkligen ett privilegium — men barneriet påverkar onekligen sömnen. Jag trodde jag skulle vara ganska väl rustad efter att ha klarat perioder med lite nattsömn, lätt kunnat vända dygnet och även jobbat natt utan allt för stora problem.

Men detta är något helt nytt. För det första sover jag inte alls lika djupt, i alla fall under delar av natten. Tidigare har jag kunnat sova mig igenom det mesta men nu kan jag vakna av en host. För det andra är sömnen helt oförutsägbar. Det som ser ut att bli en insomning inom en minut kan bli något helt annat. En kräk. Ett klädombyte från kräksiga kläder. En efter-klädombyte-amning. En efter-amning-bajs. En bajs-överallt-dusch. En ny blöja. En efter-blöjbytes-amning. En efter-amning-kräks. En efter-kräks-muntork. Vips är klockan 1,5 timme mer och sömnen fortfarande en minut bort. För det tredje blir sömnen väldigt upphackad. En sammanhängande sömn på två timmar räknas nu som sovmorgon.

Så för att sammanfatta: Bättre, absolut. Utvilad, absolut inte.