Nätterna

Socialstyrelsen och bebisar är inte nödvändigtvis överens om hur sagda bebisar ska sova. Den förra säger att bebisar ska sova i egen säng och de senare kan gråta hjärtskärande när de inte får som de önskar. Och det här med egentid verkar inte finnas på den genomsnittliga bebisens önskelista.

För vår del föll sig de första nätterna naturligt. På BB fanns det helt enkelt inte så många alternativ. Vi hade två sängar och ett babynest, men sängarna gick inte att ställa ihop och det gick inte att få plats med både sig själv och babynestet i samma säng. På så sätt började vi sova i skift direkt utan att tänka så mycket på det. En var vaken och tittade till Lilla T när den andra sov. Sen byttes vi av efter ett par tre timmar.

När vi kom hem från BB fick vi visserligen plats alla tre i sängen, men då blev det ändå att vi fortsatte med skiften. Det kändes läskigt att lämna en bara några dagar gammal bebis helt ensam i stora vida världen, vilket det på något vis kändes som att vi gjorde om vi båda knoppade in. I början körde vi vidare med korta skift på bara ett par timmar, men att hacka upp sömnen så blev jobbigt. Då bytte vi till längre perioder: ett nattpass och ett förmiddagspass.

Jag körde nattpasset. Lilla T fick ligga på min mage när jag i min tur låg på soffan. För att fördriva tiden och inte minst för att hålla mig vaken behövde jag titta på tv, så jag plöjde ganska mycket tv-serier och filmer. (Jag måste dock erkänna att jag inte var så himla alert så jag har nog missat själva poängen i det mesta jag sett.) Sen väckte jag Lina så fick hon göra samma sak fast med Nyhetsmorgon. Framåt lunch var vi båda vakna igen.

Min mamma tyckte det där lät jobbigt och föreslog att vi skulle sova båda två men ställa en väckarklocka efter ett par timmar om vi tyckte det var obehagligt att somna ifrån Lilla T helt och hållet. Vi började så och ställde klockan på ganska korta intervall. Då vaknade vi till och kunna kolla så allt var bra med vår älskade bebis. Sen flyttade vi fram klockan lite och somnade om.

Vi använder faktiskt fortfarande klockan, men nu är det bara som någon slags backup. Scenariot det backar upp är dock lite oklart. Intervallen vi har nu är så långa (4,5 timme) att Lilla T alltid vaknar själv innan dess och vill äta. Men det känns ändå bra att ha klockan där en liten stund till i alla fall.

Sånär som på att det blir en hel del ätande (Lilla T verkar jobba hårt på att bli av med sitt prefix) med tillhörande nattlig vakentid, flyter nätterna på rätt bra nu. Någon gång då och då händer det ändå att magen knorrar i otakt eller att något annat står på tok så att lillknodden inte somnar i sitt neste, men däremot kan tänka sig att sova på någons mage. Då kör vi den gamla rutinen igen och jag smiter ut till vardagsrummet, sätter mig i tv-soffan och kikar på ett serieavsnitt jag inte fattar så mycket av. Ärligt talat är soffnätterna nog de mysigaste nätterna som finns.

Bebislukt

Innan jag fick barn har jag tänkt att bebisar grejar och donar med mycket, men just att lukta har jag inte tänkt på som en av de primära aktiviteterna. Jag behövde dock bara närma mig bebislandet för att inse att många tänker annorlunda. Bebislukt är en grej.

Det började redan när jag berättade för en vän att det var en knodd på ingång. Vi hann inte mycket längre än förbi grattis och beräknat datum innan vännen avundsjukt utbrast ”åh, bebisar som luktar så gott”. Sen har det fortsatt. På den förlossningsförberedande kursen vi gick berättade föreläsaren att om bebislukt fanns att köpa (tänk Wunderbaum) skulle hen minnas göra det. Ett annat minnesvärt tillfälle var när vi gick med bebisen på stan och en främmande människa som, med egna ord, ”hamnat på fel väg i livet” kom fram och sa att bebisar (och deras mammor!) luktar så gott. Alla verkar helt sålda på bebislukten.

Jag känner den inte. Visst luktar Lilla T och visst luktar det gott. Men det gör ju mycket annat också utan att lukten är något av det första folk kommenterar. ”Kanelbullar till fikat? Åh, kanelbullar som luktar så gott.” ”Vad roligt med en tur till Skåne. Spettekaka luktar ju så gott.” ”Ska ni flytta ihop? Nämen åh vad härligt, sambos som luktar så gott.”

Dessutom luktar bebisar mycket som nog inte skulle bli storsäljare i doftgransform. Rutten navel, kräks och bajs för att nämna några dofter. Kräks som letat sig in under en dubbelhaka, gått oupptäckt och blivit liggande någon dag för att nämna en lukt som skulle kunna uppstå hos ouppmärksamma föräldrar (och alltså verkligen inte här).

Den fantastiska bebislukten som verkar trollbinda så många missar jag. Det kan bero på att jag inte har något superbra luktsinne. Eller så beror det hela på att jag är helt såld på massa annat än just lukten. Här är min topp tre-lista på gosiga bebisegenskaper:

  1. Skratt och leenden. När Lilla T:s ännu lillare ansikte lyser upp stannar tiden. Helt fantastiskt är det. Ärligt talat fattar jag inte riktigt humorn (hur kan skämtet om två tomater vara mindre kul än att bara titta på en hand?), men det kan jag leva med.
  2. Proportionerna. Bebisar har ju samma kroppsdelar som vuxnisar men proportionerna är helt off. Armarna räcker till exempel inte långt över huvudet. Oerhört gulligt är det alltihopa.
  3. Lena håret. De har verkligen oerhört lent hår. Anmärkningsvärt lent verkligen. Att klappa det lilla håret på huvudet är oerhört jättegosigt.

100 år

Idag fyllde Lilla T två månader. Den stora dagen till trots blev det faktiskt ingen tårta eller ens en liten bakelse. Det blev det däremot i helgen när ICA fyllde hundra år och bjöd på princesstårta.

Jag och Lilla T äter tårta

Jag och Lilla T äter tårta

En smått svindlande tanke som slog mig är att Lilla T (vid den tiden bara T) en gång i en avlägsen framtid kanske kommer ta sin rullator och knata iväg till ICA:s tvåhundraårsjubileum på jakt efter en mumsbit klädd i grön marsipan.

Om vi ska tro på en artikel i SvD från 2012 är det inte helt osannolikt. Den säger nämligen att varannan nyfödd i Sverige förväntas bli minst 104 år gammal. Det är lite galet. Så långt från T:s födelse är år 2121. Galet som sagt.

Riktigt hur det här går ihop med SCB:s statistik för medellivslängd (som just nu ligger på strax över 80) vet jag inte riktigt. Och jag struntar i det också. Jag hoppas Lilla T får tårta även på nästa hundraårsjubileum.

Åtta veckor

Idag fyllde Lilla T åtta veckor. Med anledning av denna stora händelse (och vårt köks avsaknad av bröd, smör och juice) startade vi dagen med frukost på vårt lokala kafé Bergis. Födelsedagsbarnet sov sig, som så ofta, igenom firandet, men alla kalasets båda gäster var nöjda och festade till det lite extra med varsin kaka till frukosten.

Än så länge är både Lina och jag hemma från våra jobb. Det känns väldigt fint att vi båda kan vara med bebisen så här mycket i början. Det är nog bra för oss alla tre. För egen del har det varit fantastiskt att kunna vara med och sett alla T:s framsteg (som att börja le) och upptäckter (som sin högerhand).

Snart måste jobberiet dock komma igång. Lina och jag pratar om att dela föräldraledigheten på så vis att vi under hela tiden skulle jobba halva veckorna var. Vi båda skulle alltså jobba halvtid och vara föräldralediga halvtid. För att det skulle fungera behövs dels ett okej från Linas jobb, dels behöver matfrågan lösas. Idag ammar T helt och för att jag skulle kunna vara hemma ensam under en hel arbetsdag skulle vi behöva lösa så att jag kan mata T. Om det går att lösa dessa frågor eller om vi får dela föräldraledigheten på ett annat sätt återstår att se.

Tidskrävande hobby

Att skaffa bebis är onekligen en tidskrävande hobby. Så pass att det verkligen går att fråga sig om det var en genomtänkt idé att återuppta bloggandet i samband med detta. Det har gått en tid sedan senaste inlägget och mycket har hänt: att åka till BVC börjar kännas vant, bebisen har levlat upp gällande blöjstorlek, månadskalaset är avklarat, jag har formellt blivit pappa (vilket inte innefattar varken blommor eller bin utan blanketter på ett kommunkontor) och namnet är nästan spikat.

Det där med namn är lurigt för det är så stort; lilla bebisen ska leva med det varje dag. Och som om inte det vore nog ska den leva med det när den varken är liten eller bebis länge och det ska även andra runtomkring. Nu vet vi ju inget om framtiden men säg att bebisen kommer få barnbarn och att de flesta i alla fall minns namnen på sina föräldrars föräldrar. Det skulle göra att namnet vi bestämmer idag kommer leva vidare i åtminstone någonstans runt 150 år (mer om barnet blir mänsklighetsräddande vetenskapare och/eller världskrigsstartande diktator). Inte många av ens beslut lever kvar så länge.

För att välja ett namn behöver många frågor besvaras. Ska namnet rymmas i ASCII? Ska vi göra det omvända och använda hela Unicode? Bör det låta bra på engelska? Tyska? Ska det vara könsneutralt? Ett släktnamn? Själv har jag förslagit Alice och Bob som namn på våra barn eftersom det vore kul om de håller kontakten (Obs! Nördskämt). Trots det var vi båda inne på ett namn på T och då slog Lina slag i saken och köpte en bokstavskopp. Nu känns inte just det namnet lika aktuellt men koppen är kvar.

Bokstavskoppar

Bokstavskoppar. (Linas foto)

Så av rent praktiska skäl får det helt enkelt bli något på T nu.

Mycket bättre, mycket jobbigare

Att bli förälder första gången är mycket bättre än du kan tänka dig och mycket jobbigare än du kan tänka dig. De orden skickade en kollega med mig innan jag gick på föräldraledighet. Än så länge sträcker sig mitt föräldraskap bara över knappt tre veckor men jag tror kollegan var något på spåren.

Det är absolut bättre. Inte för att jag inte trodde att det skulle bli bra och verkligen längtade, utan för att det nästan väckt en ny dimension av känslor. Jag känner så starkt för den lilla parveln att mitt oföräldriga själv aldrig hade kunnat förstå alla känslorna.

När det gäller den andra delen så kanske jobbigt är fel ord — det är ju verkligen ett privilegium — men barneriet påverkar onekligen sömnen. Jag trodde jag skulle vara ganska väl rustad efter att ha klarat perioder med lite nattsömn, lätt kunnat vända dygnet och även jobbat natt utan allt för stora problem.

Men detta är något helt nytt. För det första sover jag inte alls lika djupt, i alla fall under delar av natten. Tidigare har jag kunnat sova mig igenom det mesta men nu kan jag vakna av en host. För det andra är sömnen helt oförutsägbar. Det som ser ut att bli en insomning inom en minut kan bli något helt annat. En kräk. Ett klädombyte från kräksiga kläder. En efter-klädombyte-amning. En efter-amning-bajs. En bajs-överallt-dusch. En ny blöja. En efter-blöjbytes-amning. En efter-amning-kräks. En efter-kräks-muntork. Vips är klockan 1,5 timme mer och sömnen fortfarande en minut bort. För det tredje blir sömnen väldigt upphackad. En sammanhängande sömn på två timmar räknas nu som sovmorgon.

Så för att sammanfatta: Bättre, absolut. Utvilad, absolut inte.

En stork kommer lastad

Någon bajsar på min arm. En skjorta med ”bara kräks” på räknas som ren. Jag skriver detta med en hand för att den andra är bakom någons nacke. Tidigare obesökta hyllor på mataffären blir besökta. Jag kan titta på ett litet ansikte i timmar. Det är helt enkelt så att en underbar fantastisk liten varelse av modell bebis har kommit in i mitt liv.

Imorse klockan 06.31 hade vi födelsedagskalas. Då fyllde den lilla människovalpen en vecka. Huvudpersonen sov sig dock igenom festligheterna. Och de två föräldrarna var nog inte så himla vakna de heller. Senaste veckan har det blivit lite si och så med sömnen.

Jag ska såklart skriva mer om allt som hänt och om den nya lilla familjemedlemmen. Så länge skriver jag bara det här. Och går sen tillbaka till att titta på det lilla ansiktet.

BF+7

Idag var vi på en sedan tidigare inbokad ifall-det-går-över-tiden-kontroll hos barnmorskan. Allt var bra i kontrollerna som gjordes där, men vi ska även iväg på ett ultraljud imorgon. Även det är standard för de som gått över en vecka.

Utöver tiden för ultraljudet fick vi också information om hur vi ska göra ifall det tar ytterligare en vecka utan att något händer. Då blir det någon form av igångsättning, men exakt vilken form bestäms utifrån hur allt verkar då.

Vi har sedan länge vetat att igångsättning väntar två veckor efter beräknad förlossning, men nu blev det lite mer verkligt när vi fick en tidpunkt och ett telefonnummer att ringa då. Hur det verkligen blir återstår att se för förlossningen kan ju sätta igång när som helst.

Utöver barnmorskebesöket har vi bland annat hunnit med en till frukost på Löfbergs.

Frukost på Löfbergs Stockholm

Frukost på Löfbergs Stockholm

Idag var vi dessutom på Dunkin’ Donuts för den här veckans Munckin Madness och provsmakat alla nio sorters munckins.

Munckin Madness på Dunkin' Donuts

Munckin Madness på Dunkin’ Donuts

BF+5

Många verkar tycka att det är jobbigt att gå över tiden. Att väntan känns väldigt lång. Det tycker inte jag egentligen. För oss tog det ett tag att bli gravida och då var väntan jobbig eftersom väntan kunde sluta i besvikelse, i att det inte blev något. Men nu finns ju inte den oron. Lilla pjäsen kommer när den kommer, och då tar vi emot med öppna armar. Tills dess är det väl lika bra att passa på att ta tillvara på livet som ”bara” två.

För det allra mesta har vi det väldigt väldigt bra, men ibland blir det lite gnissel. Ofta har det då att göra med att jag tycker att vi borde fokusera på vilandet (eftersom det kanske inte blir tillfälle för det sen) och Lina att vi borde tvätta, städa och feja (eftersom det kanske inte blir tillfälle för det sen). Idag gnisslade vi lite om ifall vi skulle tvätta eller inte, men det gick snabbt över. Och sen blev det tvätt (i sex timmar).

Vilan hanns också med. Rutinerna nu har blivit att Lina sover middag någon timme eller två och jag tittar på en serie. Idag hann jag klart med Better Call Saul (och sedan tidigare har jag sett klart senaste säsongen av Orange Is The New Black), så nu känner jag mig ganska så redo även på den fronten.

BF+3

Två dagar till har gått och ännu ingen bebis. Lina och jag passar på att ta det lugnt, ha det mysigt, äta jordgubbar och dricka Vimto (en himla charmig dryck som vi hittade hos frukthandlaren på torget).

Igår var vi på Åhléns för att kolla efter en tavelram och då gick jag förbi en pingvin som jag föll för direkt. Jag la ifrån mig den först men fick snart gå tillbaka och hämta den igen. Den kommer bli perfekt både som en stor Tux på pappas kontor och som gigantisk mjukis åt barnet. Någon tavelram hittade vi däremot inte.

Mjukis-pingvin

Mjukis-pingvin

Idag inledde vi dagen med en frukost på Löfbergs vid Stureplan. Deras yoghurt är verkligen att rekommendera. Efter det ledde oss tavelramsjakten till Ikea. De hade mycket riktigt ramen, men den kostade tio gånger så mycket som på hemsidan. Då skickade de dock med en skål, två flaskor saft, tio isbitspåsar, två glassar, en t-shirt, två filtar och lite annat på köpet.

Paus i Ikea-handlandet

Paus i Ikea-handlandet

Sen sist har jag också införskaffat en proteinbar med dammsugarsmak att komplettera förlossningsväskan med. Det är inte helt givet att det är en perfekt sak att sätta i sig mellan värkarna… Men hej, när var en dammsugare en dålig idé sist?